2016 > 03
Vi försöker nu fokusera på all glädje här i livet och är det någon som gör oss glad så är det den här lilla skrutten! Han har hunnit bli hela fyra veckor gammal och till vår stora lättnad så har han repat sig bra efter sina första kritiska dygn i livet.
Trots den situation vi nu befinner oss i, med all sorg och förberedelser inför begravningen, så kan inte våra verksamheter sättas på paus. Skolverksamheten, barnhemmet, hönsgården och våra barn i fosterfamiljer samt på internat, kräver dagligen vår fulla uppmärksamhet.
En glädjande nyhet är att vår älskade lilla Prince nu äntligen har fått komma tillbaka till oss och nu bor på barnhemmet. Prince har varit med oss i Kofi Ansah under sex års tid, men efter att vi lämnade Kofi Ansah för ett år sedan så har Prince varit ett av de barn som det på grund av olika omständigheter har varit svårt för oss att hitta en lösning för. Totalt 12 barn från Kofi Ansah är nu tillbaka under vår tillsyn och det är helt underbart. Prince fick även sällskap av sin lillebror Benjamin till barnhemmet, som även han lider av samma typ av problem med deformerade underben och fötter som Prince. Ett handikapp som i Ghana ofta medför att man blir förskjuten av sin familj. Hos oss är dock alla barn lika mycket värda och våra övriga barn överöser redan dessa två med massa kärlek så att de ska känna sig som hemma!
Förra fredagen kl 17.35 kom samtalet man aldrig vill få, det där samtalet som får hjärtat att stanna. Två av våra vänner har varit med i en motorcykelolycka. Vi kastar oss iväg till sjukhuset i Swedru dit de har tagits. Den ena är okej men den andra, Kobena, vår fina vän, en fantastisk kille som alltid ställt upp för oss, är allvarligt skadad. Huvudskador och brutet ben är första diagnosen. Han måste till Accra för specialvård.
Då han har problem med andningen måste vi få in syrgas i den ombyggda skåpbilen som nu agerar ambulans, men den är inte utrustad med det. Frustrationen och rädslan i denna stund går inte att beskriva, mitt i detta kaos ligger Kobena där och krampar och kämpar efter syre. Vi lyckas tillslut få in syrgas och Kobena i ambulansen. 4 h efter olyckan i princip utan behandling kommer vi äntligen iväg.
När vi kommer till 37 military hospital i Accra skakar läkarna bara på huvudet när vi berättar. Kl 03.00 har de äntligen lyckats hitta en ledig sängplats till honom och börjat stabilisera honom så pass att vi kan andas ut, åtminstone för stunden.
Under tre dygn kämpade vi för att Kobena skulle få rätt vård, i ett land där sjukvård inte erbjuds förens pengarna ligger på bordet och man själv måste gå till apoteket för att inhandla varje medicin innan hjälp sätts in. Hans familj var med oss, hans två bröder och mamma. Vi har försökt vara starka för dem, fokuserat på det konkreta, på fakta, för att inte låta tankarna vandra till det omöjliga, till det otänkbara, att han inte kommer klara sig igenom detta. Hans liv hängde under tre dygn på en skör tråd och det är med rinnande tårar och tungt hjärta tillslut var tvungna att inse att vi inte skulle vinna den här kampen. Kobena avled på måndagen av sina skador.
Vi kommer att fortsätta stödja familjen i den process som nu följer. Men för stunden sörjer vi tillsammans med hans familj, hans vänner och hela hans hemby, det finns inget tillfälle mer än sorgen då man kommer tillsammans som en.
Ta hand om varandra.
Bebei, Moses, Cephas och Esenam har alla växt upp i samma fosterfamilj innan de kom till oss på barnhemmet för sex år sedan. Sedan i höstas går de på internatskola och häromdagen tog vi med dem för att för första gången få träffa deras lilla systerson Nicolas!
Esenam la honom till rätta i Bebeis trygga lilla famn. Bebei som själv har gått från att vara en späd och osäker liten tjej, till att bli stark och självständig med ett hjärta av guld. Att Nicolas får växa upp med sin lilla familj i närheten inger så mycket hopp och han är lyckligt lottad som har fått världens finaste moster och morbröder.
Älskade lilla Prince. Vi har nog aldrig kämpat så hårt för ett barn som vi har kämpat för dig. För att du ska få den trygga uppväxt som alla barn är värda och för att du ska få möjlighet till en lika ljus framtid som alla andra barn, trots din svåra funktionsnedsättning.
Livet är inte rättvist, men du har lärt oss så mycket. Du har lärt oss att man kan vara glad ändå, att även om man faller så klarar man av att ställa sig upp igen. Du är och har alltid varit vår största hjälte. Världens starkaste lilla grabb och vi beundrar dig till månen och tillbaka.
En dag när vi satt där på sjukhuset i huvudstaden, i väntan på en ortoped i raden av vi vet inte hur många, så lovade vi dig att aldrig sluta kämpa för dig.
Nu har snart ett år gått sedan vi lämnade Kofi Ansah. Ett år utan dig. Ett år med en ständig tyngd över våra axlar. Men vi lovar dig, vi har kämpat för dig varje dag. Vi har bara inte lyckats lika snabbt som vi har velat. Men nu är äntligen dagen kommen, dagen vi så länge kämpat för och väntat på.
Vi håller vad vi lovar. Vi slutar aldrig kämpa för dig.
Vi ses snart, älskade lilla Prince.
Den här lilla killen, som fått namnet Nicolas, är nu fem dagar gammal och har under de senaste dagarna blivit starkare och framförallt piggare! Han går fortfarande på antibiotika i en vecka till, men har nu fått komma hem tillsammans med sin mamma. Vi har kämpat på med amningen och det har gett resultat, även om han fortfarande inte äter tillräckligt. Esenam och lilla Nicolas bor just nu tillsammans med en äldre kvinna som hjälper till, och vi är där och ser till dem varje dag.
Den här lilla grabben har fått en tuff start i livet och vi kommer med stor sannolikhet att behöva söka vidare privatvård inne i huvudstaden. Nu håller vi tummen för att hans påfrestande start inte ger honom svåra men för livet.